Högsta förvaltningsdomstolens domar i februari 2019
Asbjörn Eriksson Sollefteå 20190301
I artikeln refereras de mål som avgjorts av Högsta förvaltningsdomstolen under februari. Målen nr 6760-6763-17 m.fl. visar att domstolen ställer höga krav på Skatteverkets bevisning när det gäller frågan om avdragsrätt för fakturor som påstås vara osanna. Domen illustrerar också domstolarnas möjlighet att döma till den skattskyldiges fördel trots att inget yrkande framställts. I mål nr 3893-18 visar domstolen återigen hur konkurrensen mellan de särskilda reglerna för vissa företag (här privatbostadsföretag) och kontinuitetsprincipen vid fusion ska lösas. Mål nr 2658-18 behandlar slutligen frågan om hur långt skattefriheten sträcker sig när det gäller engångsersättningar som betalas ut under flera år. De två sistnämnda målen avser överklagade förhandsbesked.
Osanna fakturor – beviskrav m.m.
Högsta förvaltningsdomstolens domar den 7 februari, Mål nr 6760-6763-17 m.fl.
Måleriaktiebolaget (M) hade kostnadsfört ett nittiotal fakturor från AB T och betalat fakturorna till AB T:s konto. Fakturorna avsåg inhyrda målare. Efter en revision förvägrades M avdrag för fakturorna eftersom de enligt SKV var osanna. I stället medgav verket avdrag för beloppet som för lön eftersom verket ansåg att de inhyrda målarna hade varit anställda hos M och inte hos AB T. Arbetsgivaravgifter påfördes samt skattetillägg som för skönsbeskattning av avgifterna. Av beloppet hänfördes nästan hälften, 1 800 000 kr, som lön till AA som bolagets företrädare. I kammarrätten biföll SKV:s yrkande att påföra skattetillägg men på yrkande från M ansåg kammarrätten att ersättningen till AA skulle beskattas som utdelning.
Skatteverket yrkade i HFD att AA skulle beskattas för lön och att arbetsgivaravgifter skulle påföras medan M bestred bifall till överklagandet.
Såväl Skatteverket som underinstanserna hade alltså ansett att fakturorna var osanna i den meningen att de inte avsåg ersättning för arbete som utförts av personal som AB T hade tillhandahållit. När det gäller bevisningen angående osanna fakturor hänvisade HFD till HFD 2012 ref. 69 II. Domstolen påminde om att det ofta saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av fakturor som betalats och som ställts ut av oberoende part och som har bokförts i verksamheten. Om det finns tveksamheter kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag att visa att det som fakturan avser faktiskt har tillhandhållits. Att ett företag utfärdar och säljer osanna fakturor utesluter inte att det också kan bedriva annan verksamhet som exempelvis personaluthyrning. Av Skatteverkets utredning framkommer att AB T brustit allvarligt genom att inte lämna deklarationer och inte betalat skatter och avgifter. Av utredningen kan det däremot inte dras några säkra slutsatser som visar att det har förekommit osanna fakturor i AB T:s verksamhet. Domstolen konstaterade vidare att de arbeten som fakturorna avsåg hade utförts, att betalning till AB T hade gjorts, att ingen återbetalning till M eller dess företrädare hade gjorts samt att de personer som utfört arbetena inte fanns på M:s lönelistor. M hade dessutom kontaktat Svenska Målareförbundet för att försäkra sig om att det inte fanns hinder att anlita AB T. När förbundet senare hade motsatt sig anlitande av AB T avslutade M förbindelsen med AB T. Det hade också framkommit att de aktuella målarna hade fått sin lön från företrädaren för AB T. Vidare ansåg HFD att det saknade betydelse för frågan om osanna fakturor att inbetalningarna till AB T senare förts vidare till utlandet och att normala kostnader i verksamheten saknades.
Domstolen ansåg i och för sig att det fanns besvärande omständigheter pga. avsaknad av skriftlig dokumentation och brister i uppgifterna i fakturorna och tidsrapporterna. Men oavsett detta fann domstolen att det inte fanns stöd i utredningen för att de fakturerade arbetena inte skulle ha utförts av den personal som AB T tillhandahållit. Mot den bakgrunden saknades fog för påståendet att fakturorna skulle vara osanna.
Mot den här bakgrunden avslogs Skatteverkets yrkande att påföra arbetsgivaravgifter.
M hade inte överklagat beslutet om arbetsgivaravgifter avseende andra personer än bolagets företrädare. Domstolen konstaterade först att ramen för prövningen utgjordes av Skatteverkets yrkanden. Men den konstaterade också att undantaget i 29 § förvaltningsprocesslagen innebär att domstolen får besluta till den skattskyldiges fördel om det finns särskilda skäl och det kan göras utan nackdel för motstående enskilt intresse (reformation in melius). Domstolen ansåg att den med stöd av undantagsbestämmelsen och med hänsyn till att fakturorna inte skulle anses osanna kunde undanröja även de beslut om arbetsgivaravgifter som inte hade överklagats av M.
Privatbostadsföretag fusionerar en ekonomisk förening som inte är privatbostadsföretag – regelkonkurrens
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 18 februari 2019, Mål nr 3893-18, fastställt förhandsbesked
Ett privatbostadsföretag, i allmänhet en bostadsrättsförening, beskattas inte för resultatet av förvaltningen av föreningens fastigheter. För övriga inkomster och utgifter beskattas föreningen som övriga juridiska personer.
En kvalificerad fusion innebär att företaget B uppgår i företag A utan skattekonsekvenser. Tillgångar och skulder i B överförs till skattemässiga värden. Det övertagande företaget A ska dessutom anses ha bedrivit B:s verksamhet från ingången av det beskattningsår då fusionen genomfördes. Det övertagande företaget A sägs träda in i det överlåtande företagets, B, skatterättsliga situation och eftersom det innebär kontinuitet vid beskattningen används termen kontinuitetsprincipen. Företagen kan vara bl.a. aktiebolag och ekonomiska föreningar.
A är ett privatbostadsföretag som avser att förvärva samtliga andelar i den ekonomiska föreningen B. Föreningen B, som inte är ett privatbostadsföretag, innehar en eller flera fastigheter. Efter förvärvet av andelarna avser A att fusionera B.
Frågan gällde om de särskilda skattereglerna för privatbostadsföretag ska få tillämpas även på den eller de fastigheter som förvärvats genom fusionen.
HFD noterade bl.a. att skattemässiga reserveringar som gjorts i det överlåtande företaget B inte kan återföras till beskattningen enligt de särskilda regler som gäller för privatbostadsföretaget A. Syftet med kontinuitetsprincipen är att säkerställa att skattefriheten vid en fusion inte blir definitiv. Om exempelvis avsättning har gjorts till periodiseringsfond i det överlåtande företaget anses avsättningen ha gjorts av det övertagande företaget och återföringen ska därför ske i det företaget. Periodiseringsfonder får emellertid inte användas av privatbostadsföretag och därför kan inte återföring göras i sådana företag.
HFD slog mot den här bakgrunden fast att kontinuitetsprincipen kräver att den eller de fastigheter som A förvärvar genom fusionen ska beskattas enligt vanliga skatteregler och inte enligt de särskilda regler som gäller för A:s övriga fastigheter.
Engångsersättning vid personskada – lagtolkning
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 19 februari 2019, mål nr 2658-18, överklagat förhandsbesked
Ersättning för framtida inkomstbortfall vid personskada kan utgå med ett engångsbelopp, som livränta eller som en kombination av de ersättningsformerna. Om personen väljer ett engångsbelopp lindras beskattningen enligt bestämmelserna i 11 kap. 38 § inkomstskattelagen. Det är frågan om hur den bestämmelsen ska tolkas som behandlas i mål nr 2658-18.
Bestämmelsen har följande lydelse:
Om engångsbelopp på grund av personskada avser ersättning för framtida förluster av inkomst skulle ha tagits upp som intäkt, skall 60 % av beloppet tas upp. Om någon får två eller flera sådana belopp till följd av samma personskada, gäller detta för varje belopp. För samma personskada får dock den del som inte tas upp som intäkt inte överstiga 15 prisbasbelopp för det år som engångsbeloppet kunde disponeras.
A hade fått engångsbelopp från en trygghetsförsäkring pga. arbetsskada under 2012 och beskattades till den del beloppet översteg 15 pris basbelopp. Han fick ytterligare ersättning i form av ett engångsbelopp under 2017 och han räknade med att få ytterligare ersättning under 2018 eller 2019. A ansåg att han bara skulle beskattas för ersättningarna under 2017 och 2018 eller 2019 till den del ersättningarna per år skulle överstiga 15 prisbasbelopp. Han stödde sin uppfattning på bestämmelsens sista mening.
Kärnfrågan var alltså om den sista meningen innebär att de skattefria 15 prisbasbeloppen gäller för varje utbetalningsår eller om de sätter gränsen för den totala skattefriheten för samma skada.
HFD noterade att bestämmelsen inte är så klar att det direkt kan slås fast hur det skattefria beloppet på 15 prisbasbelopp ska bestämmas. Formuleringen ”för det år …” kan tolkas som att 15 prisbasbelopp får utnyttjas varje år som utbetalning skett men den kan också tolkas så att den markerar att det är det prisbasbelopp som gäller för utbetalningsåret som avses. Med stöd av bestämmelsens tidigare lydelse och HFD 2018 ref. 19 slog domstolen fast att den sista meningen i bestämmelsen inte syftar på de enskilda beloppen som utbetalas utan på själva personskadan. Den mest näraliggande tolkningen är därför, enligt domstolen, att det skattefria beloppet på 15 prisbasbelopp, sätter gränsen för den totala skattefriheten för en och samma personskada. När det i lagtexten anges ”för det år ,,,” är det alltså prisbasbeloppet för det aktuella året som åsyftas och inget annat.
Eftersom A redan hade utnyttjat skattefriheten för 15 prisbasbelopp ska han beskattas för de ersättningar som betalas ut därefter. Därmed fastställde domstolen förhandsbeskedet.